Tack för allt stöd - Kollen nästa!
2010-03-10 10:39:57
När jag kom hem från OS förstod jag att våra insatser i Vancouver gjort starkt intryck på svenska folket. Jag tippar att minst 15 000 hyllade oss på torget i Östersund. Jag fick ståpäls!
Det började redan på Arlanda. Hyllningar, tacktal och möten med massor av människor som känslofullt uttryckte sin glädje över OS-framgångarna.
På första parkett stod mamma, lillasyster Emelie å Sven från Söderhamn. Sånt värmer förstås lite extra.
Senare på kvällen omfamnades jag av min älskade Lisa och vårat gemensamma lilla hjärta – Julia. Det kändes skönt, efter en lång, intensiv och händelserik månad var vi äntligen tillsammans igen i Östersund.
När jag dagen efter trött begav mig till torget för uppvaktning kunde jag inte känna annat än lättnad. Trots allt, efter sju veckors vila på grund av ett virus och ett stort träningstapp med påföljande uppförsbacke i träning och kraschad tävlingsplanering, så blev det ett OS-guld!
Det var en kamp mot tiden att få ekvationen att gå ihop. Jag var fortfarande tveksam till om jag skulle få till en någorlunda form när laget checkade in i OS-byn.
Men det gick! Uppladdningen satt som en smäck. Jag pressade kroppen hårt i Canmore och på Vancouver Island (Mount Washington).
Nedtrappningen gav effekt. Till pursuiten var jag igång och i stafetten lyckades jag hitta mitt rätta jag. En häftig känsla. Jag skakade av adrenalin innan start och fick till ett bra lopp.
OS-guldet ger energi och glädje. Nu kör jag vidare som pånyttfödd över Holmenkollen, Stockhom, Falun, SM i Skellefteå, Fjälltopploppet och norska Skarvrennet.
Återhämtningen hemma blev kort. Redan förra torsdagen drog jag till finska Lahti för att åka pursuit. Resultatet blev inte det jag hoppats på. 12:a. Formen kändes bra, men jag valde inte rätt skidor.
Nu glädjer jag mig stort till Holmenkollens femmil, en tävling jag vunnit två gånger. Det ska bli extra roligt att utmana de långa, sega, branta backarna i Nordmarka-terrängen i år.
Oslo har För-VM, ny stadion och förbättrade banor. VM-arrangörerna har investerat för 2,4 miljarder (enligt uppgift). Då är den nya hoppbacken inräknad också…
Holmenkollen är speciellt. Stämningen längs banan påminner inte om någon annan tävling. Tiotusentals friluftsmänniskor tältar ute i Marka natten innan tävlingen och står i flerdubbla led och ”bär” fram oss åkare under tävling.
Kollen passar mig bra. Starkast vinner som regel. Vi åker en bana på drygt 8 kilometer sex varv. Agnarna lär sållas från vetet. Jag siktar högt och känner självförtroende.
I veckan har jag laddat med flera långpass, bland annat en 3,5-timmarstur med Johan Olsson.
Jag är redo och älskar Nordmarka och Oslo-publiken. En mer stimulerande uppgift är svår att hitta som skidåkare.
Slutligen, till alla som mejlat, skrivit i min blogg, sms:at, ringt, skickat brev: TACK FÖR ALL UPPVAKTNING! STORT TACK! DET KÄNNS UNDERBART MED SÅNT STÖD! NI GÖR MIG ÄNNU GLADARE!
Skidhälsningar
Anders Södergren
2010-03-10 10:39:57
När jag kom hem från OS förstod jag att våra insatser i Vancouver gjort starkt intryck på svenska folket. Jag tippar att minst 15 000 hyllade oss på torget i Östersund. Jag fick ståpäls!
Det började redan på Arlanda. Hyllningar, tacktal och möten med massor av människor som känslofullt uttryckte sin glädje över OS-framgångarna.
På första parkett stod mamma, lillasyster Emelie å Sven från Söderhamn. Sånt värmer förstås lite extra.
Senare på kvällen omfamnades jag av min älskade Lisa och vårat gemensamma lilla hjärta – Julia. Det kändes skönt, efter en lång, intensiv och händelserik månad var vi äntligen tillsammans igen i Östersund.
När jag dagen efter trött begav mig till torget för uppvaktning kunde jag inte känna annat än lättnad. Trots allt, efter sju veckors vila på grund av ett virus och ett stort träningstapp med påföljande uppförsbacke i träning och kraschad tävlingsplanering, så blev det ett OS-guld!
Det var en kamp mot tiden att få ekvationen att gå ihop. Jag var fortfarande tveksam till om jag skulle få till en någorlunda form när laget checkade in i OS-byn.
Men det gick! Uppladdningen satt som en smäck. Jag pressade kroppen hårt i Canmore och på Vancouver Island (Mount Washington).
Nedtrappningen gav effekt. Till pursuiten var jag igång och i stafetten lyckades jag hitta mitt rätta jag. En häftig känsla. Jag skakade av adrenalin innan start och fick till ett bra lopp.
OS-guldet ger energi och glädje. Nu kör jag vidare som pånyttfödd över Holmenkollen, Stockhom, Falun, SM i Skellefteå, Fjälltopploppet och norska Skarvrennet.
Återhämtningen hemma blev kort. Redan förra torsdagen drog jag till finska Lahti för att åka pursuit. Resultatet blev inte det jag hoppats på. 12:a. Formen kändes bra, men jag valde inte rätt skidor.
Nu glädjer jag mig stort till Holmenkollens femmil, en tävling jag vunnit två gånger. Det ska bli extra roligt att utmana de långa, sega, branta backarna i Nordmarka-terrängen i år.
Oslo har För-VM, ny stadion och förbättrade banor. VM-arrangörerna har investerat för 2,4 miljarder (enligt uppgift). Då är den nya hoppbacken inräknad också…
Holmenkollen är speciellt. Stämningen längs banan påminner inte om någon annan tävling. Tiotusentals friluftsmänniskor tältar ute i Marka natten innan tävlingen och står i flerdubbla led och ”bär” fram oss åkare under tävling.
Kollen passar mig bra. Starkast vinner som regel. Vi åker en bana på drygt 8 kilometer sex varv. Agnarna lär sållas från vetet. Jag siktar högt och känner självförtroende.
I veckan har jag laddat med flera långpass, bland annat en 3,5-timmarstur med Johan Olsson.
Jag är redo och älskar Nordmarka och Oslo-publiken. En mer stimulerande uppgift är svår att hitta som skidåkare.
Slutligen, till alla som mejlat, skrivit i min blogg, sms:at, ringt, skickat brev: TACK FÖR ALL UPPVAKTNING! STORT TACK! DET KÄNNS UNDERBART MED SÅNT STÖD! NI GÖR MIG ÄNNU GLADARE!
Skidhälsningar
Anders Södergren
Startsidan
Skriv ut
Favorit
Kontakt
RSS Nyheter
