En Fars Dag med kärlek och skidglädje
2009-11-08 22:29:05
Söndagen den 8 november började med att jag för första gången blev uppvaktad på Fars Dag. Lilla Julia gav mig ett halssmycke. Hjärtat höll på smälta av värme när jag läste inskriptionen ”Till pappa från Julia”. Med en härlig harmoni och känsla i kroppen tog jag sedan på mig skidorna och genomförde ett testlopp. Även det i glädjens tecken!
Efter förra lägret åkte jag hem till Östersund och fixade och donade lite vid sidan av träningen som otroligt nog gått som på räls i flera veckor nu.
Jag har fått bygga upp något. Testet på Vintersportcentrum bekräftade känslan att jag i princip är ikapp jämfört med ifjol. Snön hemma på skidstadion gav mig perfekta förhållanden att bedriva den träning jag önskade.
Sedan förra måndagen är jag med landslaget på läger i Bruksvallarna. Landslagsledningen har varit snäll och bäddat för mig socialt. Jag har fått bo i stugan med Lisa och Julia, något jag självklart sätter stort pris på.
Det känns otroligt bra att få med sig så mycket som möjligt av Julia samtidigt som jag kan träna professionellt med OS i Vancouver som säsongens stora mål. Den flexibla lösning jag fått gör att helheten är hundra procent.
Mellan passen har kunnat gosa med Julia och lära mig lite av Lisa hur små barn ska skötas och vilka behov de har. Julia är en lugn liten dam som sover gott på natten. Och jag älskar papparollen, att äntligen få bli vuxen och ta ett stort ansvar.
Träningen här i Bruks har gått väldigt bra. Kanonspår, bästa tänkbara sparring, bra stämning i laget, varierad träning. Jag har varvat långa distanspass med fartpass och dag för dag fått positiv respons från kroppen.
Ryggen håller, formen är stigande, psyket i balans, ja det är ett utgångsläge den här årstiden på året jag inte riktigt vågade tro på i våras när jag lämnade operationsbordet efter att ha opererat diskbråcket.
Under söndagen hade vi ett testlopp på lång distans. Åktiden gick knappt över 42 minuter. Tekniken var klassisk.
Det är just i klassisk teknik jag haft lite frågetecken. Det ena benet har tidigare i höst inte svarat som önskat när jag tryckt på max. Gradvis har jag känt att systemet börjat koppla bättre och bättre. I dag satt rubbet som en smäck!
Jag hade en plan, att öppna lugnt och komma in i åkningen tekniskt. Att hitta flytet, att inte stressa och ”tappa höften ” och sjunka ihop för mycket, att ha resning i åkningen, få upp drivet och bli varm i kläderna…
Upplägget gick helt enligt ritningarna. Jag lät mig inte stressas av att jag låg tiotalet sekunder efter täten vid 1,5 km. Med stark självkänsla och tilltro till mig själv genomförde jag loppet enligt de tankar jag signalerade till kroppen. Det var en härlig känsla, att kunna styra sig själv och till slut få det bästa av kvitton man kan få i en resultatlista.
Jag är inte den som brukar dra för långtgångna slutsatser på ett testlopp. Men just det här loppet var så befriande skönt. Tekniskt, taktiskt, fysiskt och psykiskt blev utfallet det jag önskade få knappt 100 dagar innan OS-invigningen.
Nu kan jag bygga vidare utifrån en nivå som är hög, känna att jag har kontroll och är med på banan rejält. Jag vet att det finns bra mycket mer att få ut, och jag vet att jag kanske aldrig känt större idrottsglädje.
För trots allt, det är lite bonus att jag kan vara med här på den här nivån. Efter ryggoperationen och under rehabiliteringen fanns inga garantier.
Och så har jag Lisa och Julia, mina två kärlekar! Min första Fars Dag kunde inte ha blivit skönare!
Nu fortsätter jag hålla tryck i träningen fram till onsdag då jag går ner lite i varv och sätter fokus på världscuppremiären i Beitostölen 21-22 november. Men först är det säsongspremiär för mig nästa söndag här i Bruksvallarna. 15 km fri stil står på programmet. Tävlingssuget finns där, var så säkra. Hörs snart
Skidhälsningar
Anders Södergren
2009-11-08 22:29:05
Söndagen den 8 november började med att jag för första gången blev uppvaktad på Fars Dag. Lilla Julia gav mig ett halssmycke. Hjärtat höll på smälta av värme när jag läste inskriptionen ”Till pappa från Julia”. Med en härlig harmoni och känsla i kroppen tog jag sedan på mig skidorna och genomförde ett testlopp. Även det i glädjens tecken!
Efter förra lägret åkte jag hem till Östersund och fixade och donade lite vid sidan av träningen som otroligt nog gått som på räls i flera veckor nu.
Jag har fått bygga upp något. Testet på Vintersportcentrum bekräftade känslan att jag i princip är ikapp jämfört med ifjol. Snön hemma på skidstadion gav mig perfekta förhållanden att bedriva den träning jag önskade.
Sedan förra måndagen är jag med landslaget på läger i Bruksvallarna. Landslagsledningen har varit snäll och bäddat för mig socialt. Jag har fått bo i stugan med Lisa och Julia, något jag självklart sätter stort pris på.
Det känns otroligt bra att få med sig så mycket som möjligt av Julia samtidigt som jag kan träna professionellt med OS i Vancouver som säsongens stora mål. Den flexibla lösning jag fått gör att helheten är hundra procent.
Mellan passen har kunnat gosa med Julia och lära mig lite av Lisa hur små barn ska skötas och vilka behov de har. Julia är en lugn liten dam som sover gott på natten. Och jag älskar papparollen, att äntligen få bli vuxen och ta ett stort ansvar.
Träningen här i Bruks har gått väldigt bra. Kanonspår, bästa tänkbara sparring, bra stämning i laget, varierad träning. Jag har varvat långa distanspass med fartpass och dag för dag fått positiv respons från kroppen.
Ryggen håller, formen är stigande, psyket i balans, ja det är ett utgångsläge den här årstiden på året jag inte riktigt vågade tro på i våras när jag lämnade operationsbordet efter att ha opererat diskbråcket.
Under söndagen hade vi ett testlopp på lång distans. Åktiden gick knappt över 42 minuter. Tekniken var klassisk.
Det är just i klassisk teknik jag haft lite frågetecken. Det ena benet har tidigare i höst inte svarat som önskat när jag tryckt på max. Gradvis har jag känt att systemet börjat koppla bättre och bättre. I dag satt rubbet som en smäck!
Jag hade en plan, att öppna lugnt och komma in i åkningen tekniskt. Att hitta flytet, att inte stressa och ”tappa höften ” och sjunka ihop för mycket, att ha resning i åkningen, få upp drivet och bli varm i kläderna…
Upplägget gick helt enligt ritningarna. Jag lät mig inte stressas av att jag låg tiotalet sekunder efter täten vid 1,5 km. Med stark självkänsla och tilltro till mig själv genomförde jag loppet enligt de tankar jag signalerade till kroppen. Det var en härlig känsla, att kunna styra sig själv och till slut få det bästa av kvitton man kan få i en resultatlista.
Jag är inte den som brukar dra för långtgångna slutsatser på ett testlopp. Men just det här loppet var så befriande skönt. Tekniskt, taktiskt, fysiskt och psykiskt blev utfallet det jag önskade få knappt 100 dagar innan OS-invigningen.
Nu kan jag bygga vidare utifrån en nivå som är hög, känna att jag har kontroll och är med på banan rejält. Jag vet att det finns bra mycket mer att få ut, och jag vet att jag kanske aldrig känt större idrottsglädje.
För trots allt, det är lite bonus att jag kan vara med här på den här nivån. Efter ryggoperationen och under rehabiliteringen fanns inga garantier.
Och så har jag Lisa och Julia, mina två kärlekar! Min första Fars Dag kunde inte ha blivit skönare!
Nu fortsätter jag hålla tryck i träningen fram till onsdag då jag går ner lite i varv och sätter fokus på världscuppremiären i Beitostölen 21-22 november. Men först är det säsongspremiär för mig nästa söndag här i Bruksvallarna. 15 km fri stil står på programmet. Tävlingssuget finns där, var så säkra. Hörs snart
Skidhälsningar
Anders Södergren
Startsidan
Skriv ut
Favorit
Kontakt
RSS Nyheter
