Glädje, optimism och frustration
2009-07-06 22:22:04
Det är en sommar med speciella känslor både som elitidrottare och privatperson. Om tre månader ska jag och Lisa bli föräldrar för första gången. Samtidigt jobbar jag mig stegvis tillbaka mot OS i Vancouver efter ryggoperationen i våras. Glädje, optimism och lite frustration är det i vardagen just nu.
Lisas mage växer och det ger mig energi och perspektiv. Livet är inte bara längdskidåkning. Det är kärlek och familjebildning också. Allt sedan jag fick beskedet av Lisa att vi ska ha barn har energin, tryggheten och glädjen inombords stigit.
Jag har onekligen vuxit som människa, tänker lite annorlunda och definitivt inte enbart på skidåkning.
Vi har något stort att se fram emot. Gemensamt! Det driver mig framåt i vardagen och gör att jag kan mobilisera det jag mäktar med för dagen under träningspassen med landslaget och på hemmaplan. Mängdmässigt är jag i linje med det jag brukar ha. Kvalitetsmässigt är det inte samma intensitet i träningen.
Nej, det är ingen dans på rosor. Och det går inte som på räls. På kort tid har jag kört i diket två gånger på rullskidor utför Frösöberget i femtio knyck. Orsak: Högerbenet hänger inte riktigt med i svängarna. Det är en konsekvens av operationen då en skadad nerv frigjordes från disken. Systemet kopplar inte riktigt ännu. Signalerna till benet och foten ger inte önskvärd effekt. Istället för ”tryck, tryck, tryck ifrån”, blir svaret ”markera, markera, markera”.
Styrningen funkar inte som den ska.
Tack gode gud så har avåkningarna inte blivit så allvariga som Mathias Fredrikssons otäcka vurpa tidigare i somras då han slog sig halvt fördärvad efter ett fall på rullskidor i en av Östersunds brantaste backar. Jag har klarat mig med en ond rumpa. Frustrerande är det, att inte kunna ha full kontroll över sin kropp.
Men bortsett från att högerbenet för närvarande inte är hundra procent så går det relativt bra med träningen. Jag kör två pass om dagen och håller konditions- och styrkenivån uppe på en bra nivå. Landslagslägret i Torsby gav mersmak.
Dels var det jätteskönt att få vara med laget igen och dels kändes det bra att träna mycket och varierat. Särskilt nöjd är jag med skidåkningen i tunneln. I skidåkningen hängde högerbenet med bättre, även om ”trycket” saknades så kändes det bättre. Speciellt i skejt.
Tålamod är vad som gäller. Jag får nöta på så gott jag kan och påverka det jag kan påverka med min kropp. Det fattas inte så mycket. Läkningen och nervens utveckling kan jag inte göra något åt. Det tar den tid det tar vare sig jag vill eller inte. Jag tror och hoppas att systemet kopplar 100 procent i höst och då jäklar…
Jag är optimist och inväntar hösten med glädje och spänning. Nedkomsten av Lisas och mitt barn. Och de vidare framstegen som skidåkare.
På lördag gifter sig Mathias Fredriksson med Emma-Helena Nilsson. Jag blir med på bröllopet, det tredje den här våren. Tidigare har jag bevittnat Ida och Niklas, Mårten och Hanna. Jag glädjer mig till lördagens högtidsstund.
Skidhälsningar
Anders Södergren
2009-07-06 22:22:04
Det är en sommar med speciella känslor både som elitidrottare och privatperson. Om tre månader ska jag och Lisa bli föräldrar för första gången. Samtidigt jobbar jag mig stegvis tillbaka mot OS i Vancouver efter ryggoperationen i våras. Glädje, optimism och lite frustration är det i vardagen just nu.
Lisas mage växer och det ger mig energi och perspektiv. Livet är inte bara längdskidåkning. Det är kärlek och familjebildning också. Allt sedan jag fick beskedet av Lisa att vi ska ha barn har energin, tryggheten och glädjen inombords stigit.
Jag har onekligen vuxit som människa, tänker lite annorlunda och definitivt inte enbart på skidåkning.
Vi har något stort att se fram emot. Gemensamt! Det driver mig framåt i vardagen och gör att jag kan mobilisera det jag mäktar med för dagen under träningspassen med landslaget och på hemmaplan. Mängdmässigt är jag i linje med det jag brukar ha. Kvalitetsmässigt är det inte samma intensitet i träningen.
Nej, det är ingen dans på rosor. Och det går inte som på räls. På kort tid har jag kört i diket två gånger på rullskidor utför Frösöberget i femtio knyck. Orsak: Högerbenet hänger inte riktigt med i svängarna. Det är en konsekvens av operationen då en skadad nerv frigjordes från disken. Systemet kopplar inte riktigt ännu. Signalerna till benet och foten ger inte önskvärd effekt. Istället för ”tryck, tryck, tryck ifrån”, blir svaret ”markera, markera, markera”.
Styrningen funkar inte som den ska.
Tack gode gud så har avåkningarna inte blivit så allvariga som Mathias Fredrikssons otäcka vurpa tidigare i somras då han slog sig halvt fördärvad efter ett fall på rullskidor i en av Östersunds brantaste backar. Jag har klarat mig med en ond rumpa. Frustrerande är det, att inte kunna ha full kontroll över sin kropp.
Men bortsett från att högerbenet för närvarande inte är hundra procent så går det relativt bra med träningen. Jag kör två pass om dagen och håller konditions- och styrkenivån uppe på en bra nivå. Landslagslägret i Torsby gav mersmak.
Dels var det jätteskönt att få vara med laget igen och dels kändes det bra att träna mycket och varierat. Särskilt nöjd är jag med skidåkningen i tunneln. I skidåkningen hängde högerbenet med bättre, även om ”trycket” saknades så kändes det bättre. Speciellt i skejt.
Tålamod är vad som gäller. Jag får nöta på så gott jag kan och påverka det jag kan påverka med min kropp. Det fattas inte så mycket. Läkningen och nervens utveckling kan jag inte göra något åt. Det tar den tid det tar vare sig jag vill eller inte. Jag tror och hoppas att systemet kopplar 100 procent i höst och då jäklar…
Jag är optimist och inväntar hösten med glädje och spänning. Nedkomsten av Lisas och mitt barn. Och de vidare framstegen som skidåkare.
På lördag gifter sig Mathias Fredriksson med Emma-Helena Nilsson. Jag blir med på bröllopet, det tredje den här våren. Tidigare har jag bevittnat Ida och Niklas, Mårten och Hanna. Jag glädjer mig till lördagens högtidsstund.
Skidhälsningar
Anders Södergren
Startsidan
Skriv ut
Favorit
Kontakt
RSS Nyheter
