Viljan övergav mig aldrig
2008-01-23 01:20:26
Jaktstarten över tre mil blev ett slit. Jag höll på knäcka mig själv när jag ryckte på andra varvet. När klungan hann ifatt mig var jag helt slut. Därför är jag en förvånad sjua i tävlingen.
När jag kom i mål sa tysken Jens Filbrich: ”You are crazy!”. Han påtalade med all önskvärd tydlighet galenskapen att sticka iväg som en idiot och försöka spränga fältet tidigt i loppet.
Kanske var rycket mindre genomtänkt, men det gick ju så sakta. Och jag gillar inte att trampa omkring med 50 man i en klunga. Det fick bära eller brista och rycket gjorde många slitna.
Det var det positiva. Det mindre roliga var att jag själv blev råstum på kuppen och med nöd och näppe kunde släpa mig med som sista gubbe i klungan i flera varv.
När skejtdelen drog igång över 15 km kändes benen tokstumma och något tryck i skäret fanns inte.
Jag förstår inte riktigt hur jag kunde hanka mig med. Kanske stavas det vilja. Jag ville inte ge mig och hoppades att det skulle vända. På tredje varvet i skejt, då jag druckit, kom en oväntad kick. Plötsligt gick det att åka lite fort och jag avancerade i fältet. I en backe susade jag om 12 man!
Sista varvet var jag hyggligt fräsch och borde nog ha satt in en stöt tidigt i nån backe. Nu hade jag bra position och kryssade fram till fjärde invändigt på upploppet.
Där kom tre man och blåste om mig. Förvånad är jag att jag kunde bli sjua med ett sånt lopp som jag gjorde. Att jag orkade vända ett falläge till slagläge och trots allt bli sjua, 1,6 sekunder från segern.
Jag får ta med mig det positiva, att det går att komma igen på en tremil. Att man aldrig ska låta kroppen få bestämma utan bara ge hjärnan signaler om att inte ge sig. Att bita ihop.
Nåväl, nu sitter jag på hotellet och slappnar av. I dag blir det lugn åkning och koll på sprintåkarna. Sedan laddar jag för fredagens 15 km fri stil. Och kanske lördagens sprint.
Om det händelsevis skulle bli en plats över, sex svenska herrar får starta, så kan jag tänka mig att starta. Bra träning inför Tour de Ski nästa gång! Vi får se. Först 15 km, alltså.
Härligt landskap, fina förhållanden och allt bra.
Som ni kanske såg på teven så föll finländaren Ville Nousiainen styggt. Jag passerade honom och det såg inte bra ut. Ville fick föras till sjukhus med hjärnskakning och skadad hornhinna.
Olyckan inträffade inom en langningszoon där alla nationers ledare måste stå. Det är trångt och stimmigt. Villes stavspets fastnade i en ledare. Det blev en rekyl och stavens överdel for därpå rakt in i ögat på Ville. Jag hoppas att han repar sig snabbt och inte får några men.
Jag är kritisk till langningszooner. Ledarna borde få stå utspridda över större ytor. Inte hopträngda. Olyckan är nära när alla åkare ska ha sina drickaflaskor och vi kommer 25-30 man på en gång.
Bättring, FIS!
Vi hörs snart
Skidhälsningar från Canmore
Anders Södergren
2008-01-23 01:20:26
Jaktstarten över tre mil blev ett slit. Jag höll på knäcka mig själv när jag ryckte på andra varvet. När klungan hann ifatt mig var jag helt slut. Därför är jag en förvånad sjua i tävlingen.
När jag kom i mål sa tysken Jens Filbrich: ”You are crazy!”. Han påtalade med all önskvärd tydlighet galenskapen att sticka iväg som en idiot och försöka spränga fältet tidigt i loppet.
Kanske var rycket mindre genomtänkt, men det gick ju så sakta. Och jag gillar inte att trampa omkring med 50 man i en klunga. Det fick bära eller brista och rycket gjorde många slitna.
Det var det positiva. Det mindre roliga var att jag själv blev råstum på kuppen och med nöd och näppe kunde släpa mig med som sista gubbe i klungan i flera varv.
När skejtdelen drog igång över 15 km kändes benen tokstumma och något tryck i skäret fanns inte.
Jag förstår inte riktigt hur jag kunde hanka mig med. Kanske stavas det vilja. Jag ville inte ge mig och hoppades att det skulle vända. På tredje varvet i skejt, då jag druckit, kom en oväntad kick. Plötsligt gick det att åka lite fort och jag avancerade i fältet. I en backe susade jag om 12 man!
Sista varvet var jag hyggligt fräsch och borde nog ha satt in en stöt tidigt i nån backe. Nu hade jag bra position och kryssade fram till fjärde invändigt på upploppet.
Där kom tre man och blåste om mig. Förvånad är jag att jag kunde bli sjua med ett sånt lopp som jag gjorde. Att jag orkade vända ett falläge till slagläge och trots allt bli sjua, 1,6 sekunder från segern.
Jag får ta med mig det positiva, att det går att komma igen på en tremil. Att man aldrig ska låta kroppen få bestämma utan bara ge hjärnan signaler om att inte ge sig. Att bita ihop.
Nåväl, nu sitter jag på hotellet och slappnar av. I dag blir det lugn åkning och koll på sprintåkarna. Sedan laddar jag för fredagens 15 km fri stil. Och kanske lördagens sprint.
Om det händelsevis skulle bli en plats över, sex svenska herrar får starta, så kan jag tänka mig att starta. Bra träning inför Tour de Ski nästa gång! Vi får se. Först 15 km, alltså.
Härligt landskap, fina förhållanden och allt bra.
Som ni kanske såg på teven så föll finländaren Ville Nousiainen styggt. Jag passerade honom och det såg inte bra ut. Ville fick föras till sjukhus med hjärnskakning och skadad hornhinna.
Olyckan inträffade inom en langningszoon där alla nationers ledare måste stå. Det är trångt och stimmigt. Villes stavspets fastnade i en ledare. Det blev en rekyl och stavens överdel for därpå rakt in i ögat på Ville. Jag hoppas att han repar sig snabbt och inte får några men.
Jag är kritisk till langningszooner. Ledarna borde få stå utspridda över större ytor. Inte hopträngda. Olyckan är nära när alla åkare ska ha sina drickaflaskor och vi kommer 25-30 man på en gång.
Bättring, FIS!
Vi hörs snart
Skidhälsningar från Canmore
Anders Södergren
Startsidan
Skriv ut
Favorit
Kontakt
RSS Nyheter
